Del 6 - 2024

Tidig morgon på stationen i Porto. Vi skulle ta tåget utefter Douro-floden, som vi drömt om i många år. Känd som en av världens vackrasre tågresor. 

Vi var inställda på det värsta...väderprognoserna hade bara sagt mulet och regn...Typiskt, jag såg framför mig hur molnen låg nere idalen och allt skulle vara grått,grått,grått.

Efter ca en timmas resa, ut genom ett grådisigt Porto, kom vi upp i dalen och molnen började spricka upp! 

Helt fantastiskt vackra vyer som, som vanligt, inte gör sig rättvisa på mina bilder. Flera är  med ett tågfönster emellan, men jag visar ändå.

Vi tog tåget så långt det gick, till Pocinho. Det var en tur på drygt tre timmar. Efter ett stopp på ca. en kvart, åkte vi med vändande tåg tillbaka ca en timma...

till Pinhao! 

Här hade vi bokat hotell en natt. ca 15 min promenad sade maps...Men, det insåg vi strax att det inte blir på trafikerade serpentinvägar...vet inte om de mäter fågelvägen och struntar i höjdskillnader???Det fick bli resans första Taxi!

Såå skönt att slänga sig ner på en solsäng och bara slappa, slumra lite och njuta ett par timmar.

Vi hade visserligen ett rum "without a view". Men, gick man ut på vår lilla terass var det inte så pjåkigt i alla fall!

Nackdelen här i syd-Europa är att många restauranger håller stängt mellan ca14.30 -19

När man har resdagar kommer man ofta "mitt i glappet". Stannar vi mer än en natt vill vi alltid ha självhushåll. Men, är det kortare tid eller hotell är det "äta ute" som gäller.

Idag hade vi med rejäla mackor på tåget som var både frukost och lunch för oss, så vi var mätta när vi kom fram. Men, sen blir man hungrig och då är kl. 19 ganska sent...Vi fick tips på hotellet (som bara serverar frukost och snacks) om en familjeägd restaurang ovanpå byns brandstation. Den låg också bara halvvägs ner till byn, skönt för trötta ben...

Vi gick i god tid...vi borde väl kunna få köpa varsitt glas vin även om inte köket är öppet.

Först träffade vi brand-mannen och -kvinnan som hade kvällstjänstgöring. Vi passade på att förhöra oss om brandläget i regionen, men det verkar lugnt nu.

-Restaurang-ingången är här bakom, men de öppnar inte förrän kl.19..

-Vi vet, men vi sätter oss och väntar!

Dörren var öppen och det halvlåg en kille i en soffa i entrén...

- Vi vet att ni inte öppnar förrän kl.19, men är det möjligt att bara sitta ner och ta ett glas vin så länge? ( klockan var 18.40)

-NEJ!

Nu har ju vi en viss egen erfarenhet av turistbranschen och vad det goda värdskapet innebär...Vi kände oss lite snopna. Det fanns heller inte en tillstymmelse till stol på den blomsterfyllda bakgården, där vi hade kunnat sitta och vänta. Normalt hade vi vänt på klacken och gått någon annanstans, men vi orkade inte. Det fanns inte så många restauranger och de andra låg utspridda längre ner mot floden. Vi skulle ju tillbaka "hem" också.

Vi fick hänga och titta på utsikten...

Det var väldigt fint inne i restaurangen, men döm om vår förvåning när servitrisen går runt i ett par säckiga mjukisbyxor...det har aldrig hänt förut.

Ok. Maten var väldigt god. Grillad lax med rostad potatis. Likaså husets portvinskaka. Jag kanske själv inte valt spraygrädde eller smakkombinationen passionsfrukt...men granolan blev en krispig combo! 

Blev det trångt och stressigt? Det var ett par till, en "stammis" som vi förstod det och en av brandmannen som hängde i baren och intog sin middag!

Det enda vinet som serverades per glas var "husets". Detta är också otroligt märkligt när man befinner sig i Portugals "vin-Mecka", Dourodalen. Där är Pinhao en centralpunkt.

 Vi vandrade ändå hem mätta i den ljumma kvällen och det har fortfarande inte börjat regna!